Trender

Förstasidan Vad är vi? Deltagare Arbetsmodeller Trender Variabler Scenarion Länkar

Skiftet i ansvarstagandet De trender som vi har beskrivit tidigare är bakomliggande faktorer för den trend vi har tyckt oss hitta bland människor, vilka på ett eller annat sätt har anknytning till äldrevården. Dessa människor har på ett eller annat sätt gett uttryck för att det inte längre finns förutsättningar för att den offentliga sektorn ska kunna motsvara det ökande behovet av omsorg för de gamla. Det finns även ett ändrad syn på ansvarstagandet bland folk i gemen. Visserligen finns en attityd om att den offentliga sektorn borde motsvara de förväntningar man haft på äldrevården, men det finns en resignation runt den rådande situationen med nedskärningar och ökad personalomsättning. Det är uppenbart att man i varje situation som förändras till det sämre försöker hitta konstruktiva lösningar. Vissa har redan provats med skiftande resultat. Nedskärningarna är visserligen ett försök att rädda en svår situation, men endast enligt mottot: Räddas det som räddas kan. Omorganiseringar är försök att internt göra samma sak. Ansvaret förblir fortfarande hos den offentliga sektorn. Privatiseringarna inom vården är ett tredje försök, där man söker kapa kostnader. Skillnaden här är att man delegerar ansvaret för vården till tredje part. Man har delat ut mandat till privata bolag mot ersättning. Skillnaden här är att man delegerar ansvaret till tredje part. Som en gräsrotsreaktion kommer nu en ny attityd bland anhöriga som en ny trend. Den svarar på frågan om vem som ytterst bär ansvaret för våra gamla. Svängningen är inte ologisk. Inte heller oväntad, snarare är den ett konkret svar på en smärta som väntat länge på sin mättnad. Lars Johansson, kommunalråd med ansvar för stadsdelsnämndsfrågor hävdar i en artikel i GP 13/10 97, att det inom överskådlig framtid inte kommer att finnas tillräckligt med pengar för att anställa yrkesutbildad personal för att ta hand om de gamla på deras fritid. Istället kommer det, enligt honom, att handla om en blandning av vårdpersonal och frivilliga. Det blir att förlita sig på personal, pensionärsföreningar, anhöriga och frivilliga. Johansson kan inte se någon annan utväg i dagsläget. Ett förslag osm lagts fram till PRO om att friska pensionärer ska hjälpa sjuka med promenader, samtal, att läsa m.m. Men detta förslag har ratats av PRO med förklaringen: "att friska pensionärer skall fortsätta i ett arbete som skall utföras av kommunalanställda och därigenom motverka en minskning av arbetslösheten för yngre generationer är djupt olyckligt." Denna reaktion är ett bevis på att denna trend kommer att gå mycket långsamt. Man förlitar sig fortfarande på att den offentliga sektorn skall klara sig själv ur knipan. Men varifrån skall pengarna tas? Det är inte konstigt att man från anhöriga nu vill ta ansvar för sin gamla föräldrar, mot bakgrund av den alltmer försämrade vårdsituationen. Svängningen är dock inte snabb, eller okomplicerad. Det finns ett starkt motstånd mot en sådan attitydförändring, både ett historiskt och ideologiskt, såväl som ett motstånd ur demografiskt och arbetsmarknadsperspektiv. Det historiska motståndet är en effekt av folkhemsidens sövande inverkan på det egna ansvarstagandet. Med de sociala fördelar som det förbättrade välståndet erbjöd följde en lättnad för de arbetsföra, vilka nu kunde koncentrera sig på att arbeta, i förvissning om att deras föräldrar hade det bra på hemmet. Den ökande mobilitet som detta medförde ledde till stora flyttningar inom Sverige. Barnen flyttade ifrån sina gamla. Det är förmodligen svårt för dessa utflyttade att idag flytta hem igen endast för att ta hand om sina gamla. Denna sociala verklighet har naturligtvis skapat en attityd till hela situationen- en bärande social konvention- vilken har kommit att bli det dominerande sättet att se på den offentliga sektorns uppgifter. Ovan nämnda faktorer är element som kan stoppa, försvåra den nya trenden, eller i vilket fall kommer att vara bakomliggande orsak till en intensiv debatt framöver. Topp